all bad poetry springs from genuine feeling
Så var det dags. Uppdateringarna har varit kala de senaste veckorna medan jag jobbat på min roman (Den heter "Servus", figure that one out), tävlat i SM i Poetry Slam (14 plats individuellt, Guldvinst för Laget. Go Malmö!) och varit förkyld (host host). Men nu så, nu slipper ni mig inte längre. Nu är jag tillbaka. Bättre än någonsin. Så det så. Tacksamt nog har Stella uppdaterat i min frånvaro, henne kan man allt lita på!
Jag tänker på det här med Poetry Slam. Hur det ofta missuppfattas. Hur folk tror att djupa poeter inte går hem, att bara roliga och skojfriska rappare med pappa-komplex vinner höga poäng. Jag ska säga er, att nej, riktigt så är det inte. Låt oss ta några exempel på tidigare Svenska Mästare.
1, Olivia Bergdahl; Skriver på rim, oftast bundet. Djupsinnigt, intensivt och känslosamt. Läses med känsla, men inte särskilt snabbt eller högljutt.
2, Laura Wihlborg; Nervöst, darrigt. Fint om barndomstankar och ens inre väsen. Finurligt, men inte putsfyndigt. Lågmält men starkt.
3, Oskar Hanska; Intensivt, som ett verbalt tåg eller käftsmäll. Neutrala, nästan småtråkiga, metaforer men desto tyngre bildspråk och gestaltning. Fenomenalt röstarbete. Kanske den bästa scenpoeten vi har i Sverige i dagsläget.
Ingen av dem passar in på mallen för den "vinnande slampoeten" som kultursverige fått för sig existerar där ute i kosmos, någonstans mellan deras egna fördomar och visionen om påskharen som något annat än en feberhallucination. Men ändå stannar den kvar, varför? Jo, jag har en teori.
Det finns människor som skriver poesi. En del av dem är tillochmed rätt bra på det. Problemet är att de flesta av de här människorna inte är särskilt bra på att läsa upp sin poesi högt. De är poeter, inte scenkonstnärer. De förväntar sig därmed, i ett Poetry Slam, att tonvikt ska läggas på poesin och på orden. Att de kommer undan med en neutral uppläsning sålänge deras dikter bara är bra. FEL. Det funkar inte så. Tyvärr.
Istället går kanske vinsten och poängen till någon annan, kanske någon med lite mindre seriös text. Men som gjorde en bättre uppläsning. "Vafalls?" säger poeten, bakom sina solglasögon, "Men han var ju sämre än mig, oseriös och ytlig! Allt medan jag var djup och seriös och skicklig med språket." Och ja, så var det ju. Men i en konstform som utspelar sig på en scen så måste man inse att FRAMTRÄDANDET ÄR MINST LIKA VIKTIGT, OM INTE VIKTIGARE, ÄN DIKTEN I SIG. Och det är inget fel, det är inget dåligt. Det är en bra sak. Estradpoesi är en scenkonst precis lika mycket, om inte mer, än en litterär och poetisk konstform.
Jag ser det här hända, om och om igen. Nu, efter mer än tre år i "rörelsen", så börjar jag tröttna lite på tafatta analyser och enformiga åsikter. Som om någon skulle döma ut Teater för att skådespeleriet ibland får gå före manus. Väx upp, kulturkoftor.
Och sen det här med att poeter fokuserar på poängen. Ursäkta mig, men var det hela inte en tävling? Är inte syftet med en tävling att vinnas? Visst, jag kan stå och prata om att Slam bara är en ursäkt för att engagera publiken i en poesiläsning. Att tävlingsmomentet är en gimmick. Och ja, oftast är det så. Men när det gäller stora evenemang, som t.ex Svenska Mästarskapen. Där en del ändå står på spel. Är det konstigt, då, att poeterna engagerar sig i ranking, läsordning och poäng? Att folk vill vinna?
Jag vet att jag vill vinna.
Vill inte du?
Dagens citat:
"I have wanted women whose very shoes are worth all I have ever possessed."
- John Fante
Jag tänker på det här med Poetry Slam. Hur det ofta missuppfattas. Hur folk tror att djupa poeter inte går hem, att bara roliga och skojfriska rappare med pappa-komplex vinner höga poäng. Jag ska säga er, att nej, riktigt så är det inte. Låt oss ta några exempel på tidigare Svenska Mästare.
1, Olivia Bergdahl; Skriver på rim, oftast bundet. Djupsinnigt, intensivt och känslosamt. Läses med känsla, men inte särskilt snabbt eller högljutt.
2, Laura Wihlborg; Nervöst, darrigt. Fint om barndomstankar och ens inre väsen. Finurligt, men inte putsfyndigt. Lågmält men starkt.
3, Oskar Hanska; Intensivt, som ett verbalt tåg eller käftsmäll. Neutrala, nästan småtråkiga, metaforer men desto tyngre bildspråk och gestaltning. Fenomenalt röstarbete. Kanske den bästa scenpoeten vi har i Sverige i dagsläget.
Ingen av dem passar in på mallen för den "vinnande slampoeten" som kultursverige fått för sig existerar där ute i kosmos, någonstans mellan deras egna fördomar och visionen om påskharen som något annat än en feberhallucination. Men ändå stannar den kvar, varför? Jo, jag har en teori.
Det finns människor som skriver poesi. En del av dem är tillochmed rätt bra på det. Problemet är att de flesta av de här människorna inte är särskilt bra på att läsa upp sin poesi högt. De är poeter, inte scenkonstnärer. De förväntar sig därmed, i ett Poetry Slam, att tonvikt ska läggas på poesin och på orden. Att de kommer undan med en neutral uppläsning sålänge deras dikter bara är bra. FEL. Det funkar inte så. Tyvärr.
Istället går kanske vinsten och poängen till någon annan, kanske någon med lite mindre seriös text. Men som gjorde en bättre uppläsning. "Vafalls?" säger poeten, bakom sina solglasögon, "Men han var ju sämre än mig, oseriös och ytlig! Allt medan jag var djup och seriös och skicklig med språket." Och ja, så var det ju. Men i en konstform som utspelar sig på en scen så måste man inse att FRAMTRÄDANDET ÄR MINST LIKA VIKTIGT, OM INTE VIKTIGARE, ÄN DIKTEN I SIG. Och det är inget fel, det är inget dåligt. Det är en bra sak. Estradpoesi är en scenkonst precis lika mycket, om inte mer, än en litterär och poetisk konstform.
Jag ser det här hända, om och om igen. Nu, efter mer än tre år i "rörelsen", så börjar jag tröttna lite på tafatta analyser och enformiga åsikter. Som om någon skulle döma ut Teater för att skådespeleriet ibland får gå före manus. Väx upp, kulturkoftor.
Och sen det här med att poeter fokuserar på poängen. Ursäkta mig, men var det hela inte en tävling? Är inte syftet med en tävling att vinnas? Visst, jag kan stå och prata om att Slam bara är en ursäkt för att engagera publiken i en poesiläsning. Att tävlingsmomentet är en gimmick. Och ja, oftast är det så. Men när det gäller stora evenemang, som t.ex Svenska Mästarskapen. Där en del ändå står på spel. Är det konstigt, då, att poeterna engagerar sig i ranking, läsordning och poäng? Att folk vill vinna?
Jag vet att jag vill vinna.
Vill inte du?
Dagens citat:
"I have wanted women whose very shoes are worth all I have ever possessed."
- John Fante
Dublin
/Stella
bekvämt uttråkad
dags för uppdatering!
är i dublin, eller dobblin som man säger här.
sitter med kalla tassar för det är kallt här.
folket är jätteschysst, såklart är alla människor trevliga i jämförelse med svenskar.
igår var jag och några till ute och testade partylivet. alla irländska tjejer klär sig som horor. först trodde jag att jag såg ett gäng prostituerade, men sen såg jag att varenda brud hade kortkort, typ ett brett bälte, som kjol.
alla killar (okej drar alla över en kam, fuck off) har träningskläder på sig och kort hår. gillar det på något sätt.
såg dessutom två spritt språngande vilda delfiner idag när vi var och vandrade i en fantastisk fiskeby utanför dublin. häftigt att se dom simma omkring i ett stort hav istället för en klorluktande bassäng. skrek och hoppade upp och ner som den tös jag är.
puss till alla i sverige.
/stella
