En av dikterna jag läste på Slam'et i fredags. Den har det provisoriska arbetsnamnet "Tågbruden".

Jag ser henne. Tålmodig.

Väntandes på bättre tider
eller kanske bara på insikt.

Hennes svarta skor har guldspännen
och jag tänker på 90-talet.
Hennes svank påminner mig om
en vattenrutschkana
och jag tänker på formuleringar
för min inledning måste vara perfekt.

Tonvis med metall passerar revy
förbi oss och ett plötsligt blixtnedslag
av YES slår igenom mig när jag inser att
vi går på samma tåg och samma vagn.

Paniken infinner sig ungefär exakt samtidigt
som insikten att det finns inga sittplatser,
och det är bara hon och jag som står upp.

Ögonkontakten blir till ett faktum
och tiotusen tankar destilleras på två millisekunder till:

”Jaha, vi får visst stå då.”

EPIC FAIL!

Plötsligt förvandlas fantasier
om allt ifrån fysisk närhet i några timmar
och evig vänskap och äktenskap och
lycka forever after hallelujah morning glory
till grus.

Hon kontrar med ett:

”Ja.”

Katastrofen är ett faktum.

Aldrig förr har så få ord fått mig att
känna mig så urbota dum.
Min värld kollapsar, den kondenseras.
Det finns bara nu.

Men hennes ögon ser på mig
med samma intensitet
som taklampan hos tandläkaren
hennes fräknar är något som
skulle kunna få mig att leka
connect the dots...

Så jag fortsätter.
Jag drar några skämt.
Jag säger mitt namn, hon säger sitt.
Men till slut så begår
till och med kallpratet självmord
istället ser hon rakt in i mina ögon
och frågar mig

”Vad vill du?”

Ingen illvilja, ingen sarkasm.
Bara en rak önskan om kunskap
gällandes mina förehavanden.

Jag svarade att jag vill det alla killar vill.

Att jag vill slå ihop oss två
till lite skönhet och jävlar anamma
att med hjälp av en glödlampsrevolver
framkalla lite helig eld
och se på när vi brinner upp tillsammans
utklädda till hobos och drag queens.

För det enda sättet att se hur nära
varandra vi kommer sova inatt
är att väcka odjuret som stavas
med sex bokstäver och börjar på K

Det ryter i din hals som ett knogslagsmål.
som väcker kaoset inom dig.

Och jag vill inte att vi ska bli som dem andra,
jag vill att vi ska bli till antizombies.

Att vi ska riva broarna som
poeterna före oss har ställt på högkant.

Det är vad jag vill. Sa jag.

Sen såg jag på henne,

Hon som skulle bli
den som kom undan,
och med ett ansikte lika kraftfullt
som tusen katedraler
så tittade hon tillbaka
och fick ett ödleskinn av gåshud
att sprida sig över min hud som löpeld,
sen tog hon min hand och log.

Och vi stod där, i tystnad.

Tålmodigt.

Och så är det med det. Enjoy.