gentrification.
Gentrification, they scream at me
from behind sunglasses and infinite
torque. They blame my skin! My cock!
The number of years I have danced!
Proclaiming me unfit to walk these
streets once baptized in worker
sweat, now a haven for the middle-class,
sorrow. I will not bend my knee to these
opinionated oppressors, denied!
Confessions of a Hipster
There’s a little place down
on Simrishamnsstreet, just a
couple of blocks from here,
by Möllevångssquare.
That’s where they roost,
angel-headed with pants from
the city of Manchester, brown.
Buttoned up shirts stained with
as much coffee as self-doubt mixed
with text-book narcissism, truly!
Sipping black life and chewing down
those bits of eco-friendly dairy-based
concepts, not so much jazz but retro.
Alive, puzzled together by hamstrings
and forgotten verses. Where are those
ancient people now, I wonder?
With their thick black glasses and
their loathing for all things
streamed mainly. Now replaced by
mechanical monstrosities billowing
books of faces via a web of subterfuge.
Letting fruit symbolize what it means
to be young and free care in this adopted
city of mine. I go there sometimes,
to mix with other nuts, feminazis and
liberals disguising themselves as
manarchists, jokingly. One can hope!
I order my coffee with milk and
my company sans sanity.
I like their touch to be intense
and their eyes shallow, shoals.
I hope to one day be allowed
to project my words and thoughts
upon these hallowed caffeine walls, poems!
For now I find myself content simply
frequenting my siblings in arms,
observing with equal parts fear
and loathing and kinship, connected.
Chasing the Beat
My ivory tower creaks and moans
Sitting in a chair given to me freely
All I wish is for a taste of Cuban freedom
I have been told I am a sexist, like Fritzl
Like him I have a first name
Unlike him my moustache is a peacock
It flutters relentlessly
I ponder cats and dogs, the creaking escalates
I am twenty-five, soon twenty-six
And considered good at what I do, by some
In reality I am a fucked up poet
Who will never come to terms with my shortcomings
Despite how good my adjectives
Despite how many girls I sleep with
Spite, deified
The sad truth of existence, this life of never-ending work
Truth always out of grasp, just
Alone with words, meaningless except for what some breathe into them
All I wish for is honesty
Real people with genuine genius
Flowing through me, invigorating
Images dancing with what some would call life
I would call cultural harassment
Months spent in this newly adopted city of mine
Carrying words on buses
Carrying bruises up stairs
Three lost lovers and one pair of shoes, puked upon
Searching for that perfect muse
Madly, like witchcraft
Some would call me charming
Reality just has a way of making my lies look true
I am the sly fox wannabe
The young amateur chasing, crazily
I've never known when to quit
It won't end 'til it ends
It's all crazy
Random cobblers living on spare change
Wishing for grass that is never greener
Always the same faces on the same buses, worn
I still get random erections at inappropriate times
I play them off like rain
Maybe I should have become a politician
Let the middleclass decide, paupers and poets be damned!
Musicians make more money and they still complain
What chance, then, do I have?
Hipsters, children of an un-revolution
The wonder of mediocrity combined with a fathers paycheck
The miracle of unrequited boredom
Let us dismiss all that bourgeoisie nonsense
Dismiss the lies of a lesser life
Embrace the fallacies, the hypocrisy
The truth that we are grander than our shortcomings
Despite the ludicrous amount of said failures
Instead, sing
Sing of sex, of liquor
On the road, Howl
You see what I did there?
Zing!
Bukowski would puke with pride and joy!
Shake your peacock! Ruffle leather!
It is all alive within us tonight, comrades
Andy Kaufman is yelling my name from the borders of limbo
Faking death is never the solution
But neither is faking life!
attributet
samarbete mellan mig och sebastian fritzon.
fotograferat vid havet under en iskall vinterkväll i mars, frös arslet av mig!
/stella
dogs are heartbeats at your feet
Jag har läst mycket de senaste två månaderna. Snart läst ut min tredje Bukowski-roman (Kvinnor) och ska dessutom börja på On The Road av Kerouac på riktigt igen. Började ju läsa den i höstas men sen skulle killen jag lånat den av flytta. Knepigt. Sen vet jag dock inte, läsa mer Bukowski kanske. Eller Dumskallarnas Sammansvärjning, har hört att den ska vara helt genialisk. Några tips eller förslag? Jag gillar dryga antihjältar och enkelt språk. Helst i jag-perspektiv.
Det regnar i Malmö idag. Åskväder. Dags att ta en snabb dusch och sen dricka en kopp kaffe. Jobbet börjar vid elva. Wish me luck.
Dagens video fick mig att skratta rakt ut (Eller då lol som vissa säger):
maybe these times are born to howl these ballads
Malmö är en ung kvinna
hon har packat sina tunga andetag
i en resväska av fuskläder
det gör lite ont i hennes bröstkorg när hon andas
omringar midnattssommardimma
får oss att släppa taget om våra fördomar
men inte om våra pretentioner
Hon läker oss
Hon rör sig som en hebreisk haiku
Såhär nära
Viskar vackra virvlande visor i mina öron
Nu blir det kanske annorlunda
Nu blir detta kanske den enda
Dessa tider är kanske skapta för att utsöndra dessa ballader
Jag behöver en öl
Jag behöver en ung kvinna
som gör lite ont i min bröstkorg
när jag andas
Jag tänker på allt sex jag aldrig haft
Jag är nästan pank
Hotellrum har schampooflaskor lika stora som patroner
och jag vet att det finns mycket smartare män
som aldrig kommit såhär långt
Vackrare också.
Översatte den tidigare dikten till svenska. Funkar den bättre så?
if I can't dance to it, It's not my revolution
Hey, buddy
have you ever just danced?
Like a popette to Belle & Sebastian
have you ever just vibrated for no particular reason?
Like a puppy who recently discovered his first patch of grass.
Give me a pair of tight jeans
and I will bounce until I expire.
is the monotony of silence suffocating
you too, buddy?
My body is bloated by every breath
with boredom and silent smiles.
So, Mr. D.J give me machine made smoke and a heavy beat
I said give me a dance floor and a fire extinguisher
Give me a one, a two, a three, a four and a damn
Then I’m out of here, buddy. You wanna tag along?
And disintegrate a dance floor in twenty simple steps
when your arms are folding upwards like nothing else
my Converse in contact and sounds flowing through
ears made for nothing else.
I get deaf and I can no longer experience a world of sound
because I am nothing more than now and my hips.
Give me a pair of tight black jeans
and I will dance until they come for me
Because if you do not dance
If you do not move yourself free
Then you will never ever have lived at all, buddy.
conveniently bored
“Fair enough” is my defense
as I ache for release from the mediocre.
My city is a young woman.
Her chest hurts when she breathes.
Surrounding midnight summer fog.
Makes us let go of our prejudice but not our pretension.
She heals us.
She moves like a Hebrew Haiku.
This close.
Whispering sweet collective dreams into our ears.
Maybe this time will be different.
Maybe this time will be the one.
Maybe these times are born to howl these ballads.
I need a beer.
I need a young woman
who makes my chest hurt
when she breathes.
I think of all the sex I never had.
I am almost out of money.
Hotel rooms have shampoo bottles the size of shotgun shells
and there are smarter men who never got this far.
Prettier too.
Will I see you tonight on the downtown train?
Såhär kan det gå till när jag tävlar i Svenska Mästarskapen i Poetry Slam.
ballad of a paralysed citizen
all bad poetry springs from genuine feeling
Jag tänker på det här med Poetry Slam. Hur det ofta missuppfattas. Hur folk tror att djupa poeter inte går hem, att bara roliga och skojfriska rappare med pappa-komplex vinner höga poäng. Jag ska säga er, att nej, riktigt så är det inte. Låt oss ta några exempel på tidigare Svenska Mästare.
1, Olivia Bergdahl; Skriver på rim, oftast bundet. Djupsinnigt, intensivt och känslosamt. Läses med känsla, men inte särskilt snabbt eller högljutt.
2, Laura Wihlborg; Nervöst, darrigt. Fint om barndomstankar och ens inre väsen. Finurligt, men inte putsfyndigt. Lågmält men starkt.
3, Oskar Hanska; Intensivt, som ett verbalt tåg eller käftsmäll. Neutrala, nästan småtråkiga, metaforer men desto tyngre bildspråk och gestaltning. Fenomenalt röstarbete. Kanske den bästa scenpoeten vi har i Sverige i dagsläget.
Ingen av dem passar in på mallen för den "vinnande slampoeten" som kultursverige fått för sig existerar där ute i kosmos, någonstans mellan deras egna fördomar och visionen om påskharen som något annat än en feberhallucination. Men ändå stannar den kvar, varför? Jo, jag har en teori.
Det finns människor som skriver poesi. En del av dem är tillochmed rätt bra på det. Problemet är att de flesta av de här människorna inte är särskilt bra på att läsa upp sin poesi högt. De är poeter, inte scenkonstnärer. De förväntar sig därmed, i ett Poetry Slam, att tonvikt ska läggas på poesin och på orden. Att de kommer undan med en neutral uppläsning sålänge deras dikter bara är bra. FEL. Det funkar inte så. Tyvärr.
Istället går kanske vinsten och poängen till någon annan, kanske någon med lite mindre seriös text. Men som gjorde en bättre uppläsning. "Vafalls?" säger poeten, bakom sina solglasögon, "Men han var ju sämre än mig, oseriös och ytlig! Allt medan jag var djup och seriös och skicklig med språket." Och ja, så var det ju. Men i en konstform som utspelar sig på en scen så måste man inse att FRAMTRÄDANDET ÄR MINST LIKA VIKTIGT, OM INTE VIKTIGARE, ÄN DIKTEN I SIG. Och det är inget fel, det är inget dåligt. Det är en bra sak. Estradpoesi är en scenkonst precis lika mycket, om inte mer, än en litterär och poetisk konstform.
Jag ser det här hända, om och om igen. Nu, efter mer än tre år i "rörelsen", så börjar jag tröttna lite på tafatta analyser och enformiga åsikter. Som om någon skulle döma ut Teater för att skådespeleriet ibland får gå före manus. Väx upp, kulturkoftor.
Och sen det här med att poeter fokuserar på poängen. Ursäkta mig, men var det hela inte en tävling? Är inte syftet med en tävling att vinnas? Visst, jag kan stå och prata om att Slam bara är en ursäkt för att engagera publiken i en poesiläsning. Att tävlingsmomentet är en gimmick. Och ja, oftast är det så. Men när det gäller stora evenemang, som t.ex Svenska Mästarskapen. Där en del ändå står på spel. Är det konstigt, då, att poeterna engagerar sig i ranking, läsordning och poäng? Att folk vill vinna?
Jag vet att jag vill vinna.
Vill inte du?
Dagens citat:
"I have wanted women whose very shoes are worth all I have ever possessed."
- John Fante
Dublin
/Stella
bekvämt uttråkad
bright star
Hon var perfekt, och jag saknar henne så mycket att jag tror jag kommer dö. Hon blev bara 7 år gammal. Den 24/4 2010 så gick hon bort, hastigt. Troligtvis ryggen eller nacken, kanske ett blodkärl. Hon hittades en julafton i Ronneby, och adopterades kort därefter av en ung och fluffig Josef i Karlskrona. Där hon irriterade skiten ur allt och alla med sitt eviga prasslande i persienner och nervältande av tunga föremål från hyllor. Ibland på folks huvuden.
Nasilme, hennes namn, är Tolkien-alviska och betyder "Mitt Stjärnljus." För det var det hon var för mig. Hon var evig, en Gudinna. Min Prinsessa. Kvar är hennes adoptivlillasyster Felisia, även hon en sköldpaddskatt (Teckningen). Skänk de båda gärna en tanke om ni har tid.
Inget jävla citat ikväll.
weekend wars
Foto: Stella
Ben: Josef
För ibland går vi ut, ni vet, utomhus.