gentrification.


Gentrification, they scream at me
from behind sunglasses and infinite
torque. They blame my skin! My cock!
The number of years I have danced!
Proclaiming me unfit to walk these
streets once baptized in worker
sweat, now a haven for the middle-class,
sorrow. I will not bend my knee to these
opinionated oppressors, denied!


Confessions of a Hipster


There’s a little place down
on Simrishamnsstreet, just a
couple of blocks from here,
by Möllevångssquare.
That’s where they roost,
angel-headed with pants from
the city of Manchester, brown.


Buttoned up shirts stained with
as much coffee as self-doubt mixed
with text-book narcissism, truly!
Sipping black life and chewing down
those bits of eco-friendly dairy-based
concepts, not so much jazz but retro.


Alive, puzzled together by hamstrings
and forgotten verses. Where are those
ancient people now, I wonder?
With their thick black glasses and
their loathing for all things
streamed mainly. Now replaced by
mechanical monstrosities billowing
books of faces via a web of subterfuge.
Letting fruit symbolize what it means
to be young and free care in this adopted
city of mine. I go there sometimes,
to mix with other nuts, feminazis and
liberals disguising themselves as
manarchists, jokingly. One can hope!


I order my coffee with milk and
my company sans sanity.
I like their touch to be intense
and their eyes shallow, shoals.
I hope to one day be allowed
to project my words and thoughts
upon these hallowed caffeine walls, poems!
For now I find myself content simply
frequenting my siblings in arms,
observing with equal parts fear
and loathing and kinship, connected.



Chasing the Beat


My ivory tower creaks and moans

Sitting in a chair given to me freely

All I wish is for a taste of Cuban freedom

I have been told I am a sexist, like Fritzl

Like him I have a first name

Unlike him my moustache is a peacock

It flutters relentlessly


I ponder cats and dogs, the creaking escalates

I am twenty-five, soon twenty-six

And considered good at what I do, by some

In reality I am a fucked up poet

Who will never come to terms with my shortcomings

Despite how good my adjectives

Despite how many girls I sleep with

Spite, deified

The sad truth of existence, this life of never-ending work

Truth always out of grasp, just

Alone with words, meaningless except for what some breathe into them


All I wish for is honesty

Real people with genuine genius

Flowing through me, invigorating

Images dancing with what some would call life

I would call cultural harassment

Months spent in this newly adopted city of mine

Carrying words on buses

Carrying bruises up stairs

Three lost lovers and one pair of shoes, puked upon

Searching for that perfect muse

Madly, like witchcraft


Some would call me charming

Reality just has a way of making my lies look true

I am the sly fox wannabe

The young amateur chasing, crazily

I've never known when to quit

It won't end 'til it ends

It's all crazy


Random cobblers living on spare change

Wishing for grass that is never greener

Always the same faces on the same buses, worn

I still get random erections at inappropriate times

I play them off like rain


Maybe I should have become a politician

Let the middleclass decide, paupers and poets be damned!

Musicians make more money and they still complain

What chance, then, do I have?

Hipsters, children of an un-revolution

The wonder of mediocrity combined with a fathers paycheck

The miracle of unrequited boredom

Let us dismiss all that bourgeoisie nonsense

Dismiss the lies of a lesser life

Embrace the fallacies, the hypocrisy

The truth that we are grander than our shortcomings

Despite the ludicrous amount of said failures

Instead, sing

Sing of sex, of liquor

On the road, Howl

You see what I did there?

Zing!


The cosmos is lesser than me

Bukowski would puke with pride and joy!

Shake your peacock! Ruffle leather!

It is all alive within us tonight, comrades

Andy Kaufman is yelling my name from the borders of limbo

Faking death is never the solution


But neither is faking life!



attributet


samarbete mellan mig och sebastian fritzon.
fotograferat vid havet under en iskall vinterkväll i mars, frös arslet av mig!
/stella

dogs are heartbeats at your feet

Malmöbo i en månad nu, och det känns helt okej. Trots tidigare diktanalyser i ämnet. Stella och jag bor i en fantastisk trea i Heleneholm, nära Dalaplan. 87 kvadratmeter på tionde våningen med utsikt över hela Malmö innerstad. Helt otroligt. Jobb har vi fått också, Stella är personligt assistent och jag själv drygar runt om dagarna med en pärm och försöker värva bidragsgivare till Läkare Utan Gränser. Vissa helger kan ni även se mig som servitör på Restaurang Hickory nära Triangeln.

Jag har läst mycket de senaste två månaderna. Snart läst ut min tredje Bukowski-roman (Kvinnor) och ska dessutom börja på On The Road av Kerouac på riktigt igen. Började ju läsa den i höstas men sen skulle killen jag lånat den av flytta. Knepigt. Sen vet jag dock inte, läsa mer Bukowski kanske. Eller Dumskallarnas Sammansvärjning, har hört att den ska vara helt genialisk. Några tips eller förslag? Jag gillar dryga antihjältar och enkelt språk. Helst i jag-perspektiv.

Det regnar i Malmö idag. Åskväder. Dags att ta en snabb dusch och sen dricka en kopp kaffe. Jobbet börjar vid elva. Wish me luck.


Dagens video fick mig att skratta rakt ut (Eller då lol som vissa säger):




maybe these times are born to howl these ballads

Malmö är en ung kvinna
hon har packat sina tunga andetag
i en resväska av fuskläder
det gör lite ont i hennes bröstkorg när hon andas
omringar midnattssommardimma
får oss att släppa taget om våra fördomar
men inte om våra pretentioner
Hon läker oss
Hon rör sig som en hebreisk haiku
Såhär nära
Viskar vackra virvlande visor i mina öron
Nu blir det kanske annorlunda
Nu blir detta kanske den enda
Dessa tider är kanske skapta för att utsöndra dessa ballader
Jag behöver en öl
Jag behöver en ung kvinna
som gör lite ont i min bröstkorg
när jag andas
Jag tänker på allt sex jag aldrig haft
Jag är nästan pank
Hotellrum har schampooflaskor lika stora som patroner
och jag vet att det finns mycket smartare män
som aldrig kommit såhär långt

Vackrare också.


Översatte den tidigare dikten till svenska. Funkar den bättre så?


if I can't dance to it, It's not my revolution

Hey, buddy
have you ever just danced?
Like a popette to Belle & Sebastian
have you ever just vibrated for no particular reason?
Like a puppy who recently discovered his first patch of grass.
Give me a pair of tight jeans
and I will bounce until I expire.

You’re moving this close to me and I wonder
is the monotony of silence suffocating
you too, buddy?
My body is bloated by every breath
with boredom and silent smiles.
So, Mr. D.J give me machine made smoke and a heavy beat
I said give me a dance floor and a fire extinguisher
Give me a one, a two, a three, a four and a damn
Then I’m out of here, buddy. You wanna tag along?
And disintegrate a dance floor in twenty simple steps
when your arms are folding upwards like nothing else
my Converse in contact and sounds flowing through
ears made for nothing else.
I get deaf and I can no longer experience a world of sound
because I am nothing more than now and my hips.


Give me a pair of tight black jeans
and I will dance until they come for me
Because if you do not dance
If you do not move yourself free
Then you will never ever have lived at all, buddy.


conveniently bored

“Fair enough” is my defense
as I ache for release from the mediocre.

My city is a young woman.

Her chest hurts when she breathes.

Surrounding midnight summer fog.

Makes us let go of our prejudice but not our pretension.

She heals us.

She moves like a Hebrew Haiku.

This close.

Whispering sweet collective dreams into our ears.

Maybe this time will be different.

Maybe this time will be the one.

Maybe these times are born to howl these ballads.

I need a beer.

I need a young woman
who makes my chest hurt
when she breathes.

I think of all the sex I never had.

I am almost out of money.

Hotel rooms have shampoo bottles the size of shotgun shells
and there are smarter men who never got this far.

Prettier too.


Will I see you tonight on the downtown train?


Såhär kan det gå till när jag tävlar i Svenska Mästarskapen i Poetry Slam.




ballad of a paralysed citizen


all bad poetry springs from genuine feeling

Så var det dags. Uppdateringarna har varit kala de senaste veckorna medan jag jobbat på min roman (Den heter "Servus", figure that one out), tävlat i SM i Poetry Slam (14 plats individuellt, Guldvinst för Laget. Go Malmö!) och varit förkyld (host host). Men nu så, nu slipper ni mig inte längre. Nu är jag tillbaka. Bättre än någonsin. Så det så. Tacksamt nog har Stella uppdaterat i min frånvaro, henne kan man allt lita på!

Jag tänker på det här med Poetry Slam. Hur det ofta missuppfattas. Hur folk tror att djupa poeter inte går hem, att bara roliga och skojfriska rappare med pappa-komplex vinner höga poäng. Jag ska säga er, att nej, riktigt så är det inte. Låt oss ta några exempel på tidigare Svenska Mästare.

1, Olivia Bergdahl; Skriver på rim, oftast bundet. Djupsinnigt, intensivt och känslosamt. Läses med känsla, men inte särskilt snabbt eller högljutt.

2, Laura Wihlborg; Nervöst, darrigt. Fint om barndomstankar och ens inre väsen. Finurligt, men inte putsfyndigt. Lågmält men starkt.

3, Oskar Hanska; Intensivt, som ett verbalt tåg eller käftsmäll. Neutrala, nästan småtråkiga, metaforer men desto tyngre bildspråk och gestaltning. Fenomenalt röstarbete. Kanske den bästa scenpoeten vi har i Sverige i dagsläget.

Ingen av dem passar in på mallen för den "vinnande slampoeten" som kultursverige fått för sig existerar där ute i kosmos, någonstans mellan deras egna fördomar och visionen om påskharen som något annat än en feberhallucination. Men ändå stannar den kvar, varför? Jo, jag har en teori.

Det finns människor som skriver poesi. En del av dem är tillochmed rätt bra på det. Problemet är att de flesta av de här människorna inte är särskilt bra på att läsa upp sin poesi högt. De är poeter, inte scenkonstnärer. De förväntar sig därmed, i ett Poetry Slam, att tonvikt ska läggas på poesin och på orden. Att de kommer undan med en neutral uppläsning sålänge deras dikter bara är bra. FEL. Det funkar inte så. Tyvärr.

Istället går kanske vinsten och poängen till någon annan, kanske någon med lite mindre seriös text. Men som gjorde en bättre uppläsning. "Vafalls?" säger poeten, bakom sina solglasögon, "Men han var ju sämre än mig, oseriös och ytlig! Allt medan jag var djup och seriös och skicklig med språket." Och ja, så var det ju. Men i en konstform som utspelar sig på en scen så måste man inse att FRAMTRÄDANDET ÄR MINST LIKA VIKTIGT, OM INTE VIKTIGARE, ÄN DIKTEN I SIG. Och det är inget fel, det är inget dåligt. Det är en bra sak. Estradpoesi är en scenkonst precis lika mycket, om inte mer, än en litterär och poetisk konstform.

Jag ser det här hända, om och om igen. Nu, efter mer än tre år i "rörelsen", så börjar jag tröttna lite på tafatta analyser och enformiga åsikter. Som om någon skulle döma ut Teater för att skådespeleriet ibland får gå före manus. Väx upp, kulturkoftor.

Och sen det här med att poeter fokuserar på poängen. Ursäkta mig, men var det hela inte en tävling? Är inte syftet med en tävling att vinnas? Visst, jag kan stå och prata om att Slam bara är en ursäkt för att engagera publiken i en poesiläsning. Att tävlingsmomentet är en gimmick. Och ja, oftast är det så. Men när det gäller stora evenemang, som t.ex Svenska Mästarskapen. Där en del ändå står på spel. Är det konstigt, då, att poeterna engagerar sig i ranking, läsordning och poäng? Att folk vill vinna?

Jag vet att jag vill vinna.

Vill inte du?


Dagens citat:

"I have wanted women whose very shoes are worth all I have ever possessed."
- John Fante


Dublin



/Stella

bekvämt uttråkad

dags för uppdatering!
är i dublin, eller dobblin som man säger här.
sitter med kalla tassar för det är kallt här.
folket är jätteschysst, såklart är alla människor trevliga i jämförelse med svenskar.
igår var jag och några till ute och testade partylivet. alla irländska tjejer klär sig som horor. först trodde jag att jag såg ett gäng prostituerade, men sen såg jag att varenda brud hade kortkort, typ ett brett bälte, som kjol.
alla killar (okej drar alla över en kam, fuck off) har träningskläder på sig och kort hår. gillar det på något sätt.
såg dessutom två spritt språngande vilda delfiner idag när vi var och vandrade i en fantastisk fiskeby utanför dublin. häftigt att se dom simma omkring i ett stort hav istället för en klorluktande bassäng. skrek och hoppade upp och ner som den tös jag är.
puss till alla i sverige.
/stella

bright star

Prinsessan


Hon var perfekt, och jag saknar henne så mycket att jag tror jag kommer dö. Hon blev bara 7 år gammal. Den 24/4 2010 så gick hon bort, hastigt. Troligtvis ryggen eller nacken, kanske ett blodkärl. Hon hittades en julafton i Ronneby, och adopterades kort därefter av en ung och fluffig Josef i Karlskrona. Där hon irriterade skiten ur allt och alla med sitt eviga prasslande i persienner och nervältande av tunga föremål från hyllor. Ibland på folks huvuden.

Nasilme, hennes namn, är Tolkien-alviska och betyder "Mitt Stjärnljus." För det var det hon var för mig. Hon var evig, en Gudinna. Min Prinsessa. Kvar är hennes adoptivlillasyster Felisia, även hon en sköldpaddskatt (Teckningen). Skänk de båda gärna en tanke om ni har tid.

Inget jävla citat ikväll.

weekend wars



Foto: Stella
Ben: Josef

För ibland går vi ut, ni vet, utomhus.


RSS 2.0